Hur gör man?

Avsaknaden av blogginlägg sista dagarna beror endast på att jag inte funnit kraften att dela med mig av det som händer.
Jag försöker att "alltid vara den starka", att tänka positivt, att se framstegen istället för problemen osv... Men gårdagens händelse slog ner som en bomb och fick mig helt ur balans. Jag tackar gudarna för att mina föräldrar fanns här igår, annars vet jag faktiskt inte hur jag skulle tagit mig igenom gårdagen.

Morgonen började som vanligt med mitt regelbundna sjukhusbesök. Besöket inne hos Signe blev ganska kort då hon blev väldigt frustrerad och upprörd över minsta beröring. Hennes hjärtrytm gick upp över 200 slag per minut så tillsammans med sköterskorna kom vi fram till att det var bättre att hon fick vara i fred.

Vid tretiden på eftermiddagen fick jag ett samtal från NICU att läkaren ville se oss uppe på avdelningen.
Vi var på plats efter bara tio minuter.
Det visar sig att lilla Signe har fått ett kraftigt krampanfall och hon svarade dåligt på den medicinering som satts in. Jag vill inte berätta allt som hände under gårdagen, men låt mig säga att läget var mycket mycket allvarligt i går kväll.
Tack och lov är det uteslutet en ny hjärnblödning eller rupterad tarm som orsak till hennes anfall. Två diagnoser som definitivt hade försämrat hennes läge radikalt.
Den troligaste orsaken till anfallet tros vara ett övertryck i huvudet tack vare hydrocephalusen.
Vår lilla flicka fortsatte att må allt sämre under kvällen och sista samtalet strax före klockan nio på kvällen var mycket pessimistiskt.
På morgonen idag hade hon dock återhämtat sig bra. Hon är stabil för stunden och man vågar åter hoppas på att hon skall ta sig igenom den här fasen.
Det är dock en mycket sjuk och stressad liten flicka som nu kämpar för sitt liv. Hon får all upptänklig hjälp som hon kan få, men utgången är ändå väldigt oviss.
Vi får nu invänta vad läkarna föreslår för alternativ till henne.

Hilda utvecklas precis som hon skall och nu är det bara några dagar kvar tills hon får börja med nappflaska och förhoppningsvis slipper hon då sonden i näsan! :) När napp-matningen fungerar fint är det dags för mig att flytta in med henne på ett rum på sjukhuset! Kan ni förstå vad jag längtar! :)
Hilda ger mig den kraft som gör att jag orkar se framåt just nu!

Jag saknar min Henrik SÅ MYCKET just nu. Inte bara för min skull, utan jag vill ju att han också skall få vara med och uppleva den här tiden hos flickorna. Men men, förhoppningsvis behöver vi inte vara kvar allt för länge till. Vi måste bara se till att de är tillräckligt stabila för en flygresa när papprena väl är klara om ca 4 veckor. <3

/M