Katetern till fjärde kammaren som sattes in under gårdagens operation har glidit ur sitt läge och dränerar inget alls... Ordet jag letar efter är LUTTRAD, varför skall inget gå smidigt för oss, vem är det som tycker att vi inte har det tillräckligt jobbigt som de är? De hade väl räckt med en operation? Alla jordens svärord har hunnit fara genom min skalle idag. Tårarna som föll igår är som bortblåsta idag, idag känner jag mig likgiltig, likgiltig till allt som händer utanför mig och Signe. All min energi går åt till Signe, för att försöka skapa en så trygg situation som möjligt för henne. Försöker tala om att jag finns här, men jag vet inte om hon förstår, om hon kan ta in något alls. Hon lugnar sig när jag sjunger så mina stämband vibrerar näst hela dagen.
Nu sover hon på operationsbordet igen. En ny sövning, samma skräck i hennes ögon som igår. Hon har mått fruktansvärt dåligt sista dygnet. Sovit, vaknat till, kräkt ner sig, somnat om, vaknat, skrikigt, somnat om. Man har inte fått röra vid henne, framför allt inte kring huvudet.
Hon har knappt tittat på mig en enda gång, blicken har varit tom och stirrat rakt ut i luften. Teletubbisarna har dansat för henne på iPaden de korta stunder hon varit vaken, och även om blicken dragit sig mot de färgglada nallebjörnarna så har hon knappt orkat hålla ögonen öppna. Hon har seglat ut och in i sömnen under dagen, och varit så långt ifrån den busiga glada lilla tjej som jag vet finns där inne.
Mitt dåliga samvete över att det är jag, som förälder, som sagt JA till operation, som kanske till och med varit lite påstridig om att något måste göras, växer.. Samtidigt som jag känner mig likgiltig inför allt så växer känslan över att det är mitt fel att det blev så här. Men jag vet ju att det inte är så, fast känslan som växer inuti mig och mitt mer klarsynta sätt att resonera krockar med varandra. Jag jobbar hårt med mig själv, ett jobb som inte syns utanpå mig. Jag sträcker på mig och intalar mig själv och min omgivning, att de fixar sig! De håller ett tag, men jag vet att jag måste landa. Men för Signes skull så kör jag på ett tag till. Det är inte mig det är synd om, det är Signe som plågas. Som alla föräldrar säger när ens barn är sjukt så skulle jag gett vad som helst för att byta plats med Signe. Precis vad som helst. Men livet fungerar inte så. Just nu är det hon som får testa sina gränser. Jag kan bara be till högre makter att det snart får räcka. Låt vår lila familj få vara i fred. Låt oss få njuta av varandra och av livet. Ge oss lite medvind istället.
Nåväl, svärord eller inte.. Livet rullar på och vi tar nya tag. Energin att fortsätta kommer från alla er som tänker på oss. Som ärligt bryr er om oss och vår situation. De är så många jag vill tacka för att ni finns där, ibland är det bara ett ord, eller en liten gest som betyder världen för oss. Livet är ett ständigt pussel och när små änglar kommer in och lägger små små bitar till rätta, dag för dag, så underlättar ni enormt mycket för oss. Ni vet förhoppningsvis själva vilka ni är, och jag finner inget bättre ord än tack!!
De borde ringa snart, det har gått en och en halv timme sedan jag lämnade henne på operation. Snart väntar uppvaket.
Jag vill också säga att mitt sätt att klara mig igenom tuffa perioder är att skriva. Därför är den här bloggen viktigt för mig. Att jag väljer att dela med mig av många av mina känslor hoppas jag fortsatt kommer att mötas med respekt. Ibland blir det djupa inlägg, ibland mer ytliga. Men jag vet att många i vår närhet uppskattar ärligheten i inläggen och det är så jag vill ha det. Den dagen Hilda och Signe är stora så vill jag kunna ge dem något mer än bara glada lyckliga bilder. Jag vill visa kunna visa hur det faktiskt var, periodvis. Och jag vill själv kunna gå tillbaka och minnas. Redan nu märker jag att jag glömt saker som hände i Indien, små detaljer men även viktiga detaljer. Bloggen är min, min räddning och min själ!!
Nu skall jag ner och pussa på min vackra prinsessa!!
Tills dess, ta hand om varandra för livet kan förändras snabbt!
