Operationen är igång..

Just nu ligger hon där.. Sover.. Förhoppningsvis drömmer hon fina drömmar. Förhoppningsvis känner hon inte av något omkring henne.

Smärtan och gråten finns i min hals och bakom mina ögon, jag sväljer och stänger ögonen i ett försök att inte känna.. Inte känna av känslan av att lämna sitt barn på ett operationsbord. Den sista bilden av henne är paniken precis innan hon somnar. Jag vet hur hon känner, jag har varit i hennes sits. Skillnaden är dock stor, för mig kunde man förklara vad som skulle hända. Det går inte att förklara för Signe, därför känner jag mig som en stor svikare som utsätter henne för skräcken att bli sövd. Vi kan välja mellan pest eller kolera. Bråka med att försöka få i en infart vilket skulle ge en lite lugnare insomning/ sövning. Eller, som nu, skippa bråket kring kanylen och söva på mask. 

Det tar en minut för henne att somna på mask, men jösses, vilken evighetslång minut när man står där med henne. Narkosläkare och narkosskötares händer är överallt på henne, trycker ner henne, håller fast henne, man masken över näsa och mun. Skräck, rädsla och panik fyller min dotters kropp och det ända jag kan göra är att sjunga och hålla hennes hand. Jag tror inte ens hon är medveten om att jag är där, rädslan tar över. Men nu sover hon, djupt. 

Shunten skall först och främst kontrolleras. Katetern till fjärde kammaren skall justeras. Troligtvis avvaktar man med att stänga av katetern till de övre kamrarna. Man vill göra en sak i taget, och enligt de som kan de här så borde hon må sämst av övertrycket i fjärde kammaren.

Igår va riktigt jobbigt för henne. Men hon höll humöret uppe långt in på småtimmarna.

Skänk en tanke till vår lilla kämpe idag, för de e hon värd.

Nu skall jag sluta mina ögon en stund, för efter nattens fyra sömntimmar känner jag mig lite mör.

Jag vet att jag har en tuff uppgift framför mig närmsta dagarna med uppvak, rädsla, smärta och annat..

/M