Att lämna ifrån sig sitt barn, en del av sitt hjärta, sin stora kärlek på ett operationsbord är något jag önskar man fick slippa. Det är lätt att hålla masken och snällt göra som alla sköterskor ber en (att lämna rummet och gå å ta en fika) men mitt hjärta slits i flera bitar i samma ögonblick som jag lägger ner henne på britsen.
Idag fick hon somna med mask, dvs hon sövdes direkt på gas istället för IV. Signe har en historik där det är väldigt väldigt väldigt svårt att få till en hållbar infart/kanyl. Blodkärlen är pyttesmå, fulla av ärr och dem tenderar att spricka vid minsta beröring... Brukar krävas riktiga "stickproffs" och många tårar innan en kanyl är på plats. Nu skulle hon få slippa det och istället få somna direkt. Jag vet inte om det blev så himla mycket bättre för hon blev väldigt rädd och obekväm med masken i ansiktet. Men hon fick somna i min famn i alla fall, om det nu är någon tröst för henne.
Tanken är att med hjälp av Laparaskopi (titthål) kunna åtgärda både ljumskbråcket och sätta dit knappen. Risken är dock överhängande att hon har en hel del sammanväxtningar i buken pga tidigare tarmoperation och då kommer man inte fram med kameran. I så fall måste man öppna och göra en öppen operation. En öppen operation innebär fler och större ärr, och mer smärtsam läkning. Så nu håller jag verkligen tummarna att allt går att göra med titthålsproceduren. Med tanke på hennes magbekymmer så känns det dock inte allt för osannolikt att hon har en del sammanväxtningar i buken...
Läkare, sköterskor och personal är alla helt underbara. I går eftermiddags kom det en specialistläkare från neurologen hit för att diskutera om man eventuellt skulle passa på att stänga av shunten nu när hon ändå var sövd. Fast nu på morgonen fick jag reda på att Signes ansvariga läkare och tillika chefsläkaren på neurologavd har sagt att shunten skall förbli som den är. Känns så skönt att man kollar upp och tar tag i allt när vi är här. Är väldigt nöjd med allt än sålänge.
Rummet är slitet och kallt. Men vi har ett eget rum och det får man vara nöjd med.
Jag har verkligen haft jobbigt med beslutet om knapp. Jag känner mig som en förövare som bestämmer över Signes kropp att det skall sitta en knapp där, jag VET att det är för hennes skull och att det kommer att innebära en förbättring i hennes och vårt liv... Men jag känner mig ändå så skyldig.
Just nu vill jag bara hoppa fram några veckor och slippa vara i nuet. Nuet är påfrestande jobbigt. Just nu opereras hon, mitt allt!! Jag hoppas så att hon inte kommer att ha ont ikväll och imorgon och dagen efter det... Att se smärta i hennes ögon är det svåraste för mig, smärta och rädsla...
Det har varit en tung period på slutet. Jag har haft svårt att se framåt, att se en förbättring och att hitta energin. Huset ser ut som... Tvätten har hopat sig i högar... Hästarna får sin mat men inte mycket mer.. Jag känner ångest inför att få dagis att funka för Signe.. Jag vill resa till värmen men inser att det inte kommer bli så enkelt, vill inte boka något fören vi ser att allt läker och fungerar med knappen. tiden springer på. Snart nytt år, ny säsong på Kungsbyn. I år MÅSTE allt funka, i år måste vi få dit ännu mer folk.. Är ena stunden otroligt engagerad och vill vill vill, menandes stunden så saknas glädjen och energin. Jag hoppas att vi får en fungerande dagissituation för Signes del, så att jag kan släppa taget lite om henne, känna att hon har det bra någon annanstans också. Kunna lägga energin på jobbet och få energi över till att bara vara, och att kunna njuta av allt det fina vi har.
Får se när jag kan uppdatera er.. För eller senare så kommer det ett inlägg om dagens händelser.
Vill skicka ett extra tack till min svägerska som tog med sig Hilda till pulkabacken igår och därefter Pizza Hut och sen fick hon följa med hem till dem hela eftermiddagen igår. Blir rörd till tårar över alla som ställer upp på oss när vi som mest behöver det. Tack Anna, du är en otroligt fin människa och jag är så glad att få ha just dig så nära!
All kärlek till er därute.
/M
