Strul men hopp om livet!

Yttarligare fem dagar på sjukhus har passerat...

Det hat varit flera turer med Signe undre den gångna veckan. När det gäller huvudanledningen till att vi är här; shuntproblematiken så ser allt bra ut. Hon dränerar väldigt lite och förhoppningsvis blir hon av med dränet redan ikväll eller imorgon. Har vi riktig tur (varför skulle vi ha det...) så kan hon klara sig utan shunt i framtiden. Att leva med en shunt är i och för sig inget problem , men vi "sparar" ytterligare en operation och risk för nya infektioner och framtida shuntproblem. Så just nu känns det som en mindre seger om vi kan slippa en ny shunt för tillfället.

Dock har Signes mage fortsatt strula. Allehanda läkare, gastrospecialister och dietister är inblandade, å faktiskt så har det just idag varit en riktigt bra dag när det gäller smärtor under matningen och emellan. Nu får vi bara (peppar, peppar...) hoppas att det håller i sig.

Det som dock strulat absolut mest är kanylerna eller infarterna där droppet går in. Signe har sluppit både nässonden och tillskott i droppform sista dagarna eftersom hon blivit allt duktigare på att äta. Dock måste hon få sin antibiotika iv, det vill säga via dropp.
När man opererade ut shunten sattes en nål i hennes ena ljumske. Den nålen satt ungefär fyra dagar. Andra kvällen på avdelningen lossnade den och trots hjälp från "stickhjälpen", dvs två narkossköterskor så fick man efter fyra försök inte i någon nål. Signe fick åka ner till narkosen där narkosläkaren kunde sätta en ny ljumsknål i andra ljumsken.
Den nålen fick sitta i två dagar innan en ouppmärksam nattskötare (de tar ju in Signe till sig på natten eftersom man måste ha koll på venrtikel-dränet hela tiden) troligtvis missade att hon snott in slangen i benet. Därmed lyckades hon själv rycka loss nålen. Återigen kallades på hjälp och efter sex(!!!!)försök gav man upp och tid fick bokas på narkosen. Denna gång gick det inte lika bra utan man fick söva henne lätt. Hon har nu en nål i halsvenen, men gissa vilken nål som sitter lös nu! (suck!!)
När en ex-prematur blir sövd så ökar risken för apne. Det vill säga att hon slutar andas. Därför har man som standard att dessa barn alltid får ligga kvar ett dygn extra på BIVA, så i natt har Signe bott där istället. Det är bara en trappa ner från avdelning Q82 så det har fungerat jättefint.
Det som varit absolut jobbigast är när de tvångshåller henne för att försöka sätta kanylerna. Jag kan inte med ord förklara hur ledsen hon blir och hur jobbigt jag tycker att det är. Sen är det inte heller helt enkelt att hantera och krama om ett litet barn med upp till fem(!!) olika slangar kopplade på sig samtidigt. Man är konstant livrädd för att någon sladd skall fastna i någonstans, eller att man ska snubbla eller trampa på någon av dem. Det har dock gått relativt bra tycker jag.
I dag har vi också hunnit med en MR-rtg. Signe var fantastisk duktig och stod ut i ca 25 min av 30. Man lovade att återkomma om man behövde kompletterande bilder men man trodde att man var nöjd.

När Signe väl har blivit av med sitt dränage så kommer vi (förhoppningsvis) bli flyttade till Västerås lasarett för fortsatt behandling inom ett till två dygn. Vilket jag just nu längtar riktigt mycket till! Det är ju nästan som att vara hemma igen ;)

oj, nu kom läkarna just in. Om tio minuter ska dränet bort! Tjoho!! Håll nu tummarna att allt går bra för Signe närmsta dagarna så ska ni se att vi snart e på banan igen!! :)

/M