Operationen...

Halv åtta i går kväll (lördag) åkte Signe in på operation. Då hade man gett extra blod och dessutom fått ner febern lite, hon hade börjat svar på antibiotikan och narkosläkaren kände sig lugnare när det gällde att söva henne.

Dryga tre timmar senare var hon tillbaka. Liqvorn (hjärnvätskan) hade varit rejält missfärgad och grumlig och det fanns var under huden. det räknas som en kraftig hjärnhinneinflammation och hon hade aldrig kunnat reda ut den infektionen så länge shunten satt kvar.
Man har alltså tagit bort hela shunten och istället satt in en ventrikelshunt, som är ett helt slutet system som sitter med en slang i samma hål där shunten satt men den går ut från huvudet (istället för under huden och ner i magen so shunten gjorde). Systemet sitter alltså utanför kroppen nu. Den här ventrikelshunten kommer Signe att behöva ha i minst tio dagar, därefter kommer Hon att opereras igen. Då tar man bort ventrikelshunten och den ersätts av en ny shunt.

Vi har alltså minst ytterligare två-tre veckor på sjukhus framför oss. Jag vet fortfarande inte om vi får vara kvar här på Karolinska (Astrid Lindgrens Barnsjukhus) men jag har tydligt lagt fram min önskan om att vi skall få vara kvar här. Jag tror att vi får mer besked i morgon.

Signe klarade operationen bra, dock har hon varit alldeles för trött för att klura ut andningen själv idag. Hon ligger fortfarande (söndag kväll och ett dygn eftere op) på respiratorn. Hon har andats själv största delen av dagen men hon klarar inte av det när de tar bort respiratorn. Respiratorn hjälper henne genom att hålla lungan "öppen", så att hon hela tiden har ett visst tryck där. Utan den hjälpen tycker Signe att det är rätt ointressant och lite jobbigt att andas själv. Man har trott att man skulle kunna extubera henne under dagen men nu är man inne på att den får sitta kvar under natten också. Så länge hon accepterar slangen i halsen så mår hon bara bättre av att ha den där.
Hon får nu även näringsdropp för nyfödda. Även om hon skulle ha varit en månad idag (korrigerad ålder) så räknar man henne som helt nyfödd. Man påpekar hela tiden att hon är en ex-prematur och att de barnen kräver särskild omvårdnad när det blir sådana här komplikationer. Det känns verkligen som om de vet vad de pratar om här. Jag är fortfarande helt trygg i att Signe är i de bästa händerna hon kan vara just nu.

Jag saknar min Hilda något fruktansvärt, men vi har bestämt att hon skall vara hemma i stället. Jag tror att hon mår bäst av att vara i den trygga hemmamiljön så mycket som möjligt, istället för att fara omkring massa. Nog för att jag vill träffa henne men just sjukhusmiljön är ju inte att föredra med sjuka barn till höger och vänster. Det vore verkligen katastrof om hon skulle bli sjuk nu med... Hilda har det bra med alla som finns omkring henne, så det går ingen nöd på henne, men det känns tufft att inte få vara nära henne under en så viktig period av hennes liv. Jag hoppas att vi kan ta igen den tiden efterhand.

Nu skall jag glida ner i sängen för en lugn natt med mycket sömn.

Kram till er alla, och återigen tack för era snälla tankar och kommentarer. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag läser några av kommentarerna. Det känns som om Vi har så fantastiskt många verkligt fina vänner. Aldrig kunde jag tro att vi dels har så många vänner som verkligen intresserar sig för vårt liv och våra svårigheter, men att det är så många av er som hör av er med stöttande ord och som är så delaktiga, det trodde jag faktiskt inte!

Kram M