Hoppsan, vad dålig jag är på att uppdatera!!

Hej å hå!

Är visst väldigt dålig på att uppdatera er mina kära vänner. Hade tänkt skriva några rader igår men poff, så tog internet-tiden slut. Ni kan inte förstå vad dyrt det är med internet här ner. 700 Rupies per dygn, alltså dryga 100-lappen... Så man "köper per timme istället"....

Flickorna gör hela tiden framsteg. Oron som jag tidigare kände över varje nytt besök börjar så smått gå över till ren glädje! Fortfarande är det lite nervöst när jag sneglar in genom glasrutan innan jag tvättat mig och fått på alla skyddskläder, jag vill ju veta allt som händer!! Det jag kan se på en gång är ju om de är uppkopplade på någon form av andningshjälp eller om de andas själv.

Hilda är riktigt pigg nu! Hennes lilla problem med hjärtat har läkt av medicineringen och hon äter 10-12 ml var tredje timme. Hon sondmatas fortfarande då hon inte riktigt har kommit igång med sugreflexen, men hon en är väldigt aktiv liten tjej. De har kunnat sänka temperaturen kring henne till 33 grader och hon håller ändå kroppstemperaturen uppe.

Signe gör framsteg även hon. Efter ett par dagar först i respirator (under operationen blev hon uppkopplad på respiratorn och hon fick ligga kvar på den tills hon visade att hon själv ville andas) och sedan 2 dagar med Cpap'en inkopplad så är hon nu helt fri från andningshjälp sedan igår. Hon har en stor "glaskupa" över huvudet där hon får extra syrgas men hon andas helt själv.
Hon töms på ca 15 ml vätska från hjärnan var och varannan dag, vilket tydligen är vad man kan förvänta sig. Hon har börjat få lite ersättning men har tyvärr kräkts upp det. De skulle göra nya försök nu i kväll och under natten, så vi får hålla tummarna att hon får behålla det.

Idag har jag börjat få massera flickorna med olja. Ska tydligen göra dem gott med lite extra stimulering och att deras ganska så torra hud får lite fukt.

Jag är nu själv här nere i Mumbai sedan Henrik åkt hem i fredags. Vi ansåg båda att han gör mer nytta där hemma än här fram tills att de låter oss få ta hand om flickorna.
Flera veckor ensam i ett främmande land är ingen dröm för mig, men jag har mina två besök på sjukhuset varje dag som "tidsram". Frukost äter jag på hotellet (som ligger på gångavstånd till sjukhuset) och till lunch och kvällsmat har jag ett tio-tal restauranger att välja på.
Jag har dock lyckats få flera bekantskaper här nere, det är främst andra par som gör samma "resa" som vi.  Jag älskar att skapa nya kontakter och att lära känna nya människor, nu har vi dessutom något väldigt intimt och speciellt att diskutera och prata om. Något som man faktiskt inte kan prata med "alla andra" om.

Trafiken är HEMSK och längs min väg till sjukhuset måste jag korsa 3 större vägar. Man måste ta en fil åt gången och sedan stå mitt bland alla bilar, motorcyklar och rickshaws (Indiens motsvarighet till Thailands tuk-tuk) och vänta till nästa sida är tom. Detta fasar jag för varenda dag!! Men men, bara man tar det lugnt och har tålamod så kommer man över.. Jag tror mig ha hittat bästa (lugnaste) ställena att komma över iaf.

Nu är det dags att välja matställe till kvällen!

Tänker på er alla där hemma! Njut av den svenska sommaren och den rena luften åt mig också!
(Idag har det varit uppehåll så jag ska inte klaga, men molnigt och alldeles för varmt för att vara ute!)