Ja, ni läste rätt! Hilda mår så himla bra så i morgon (onsdag) kommer hon få flyttat ut från avdelningen och in till mig. Jag bor numera i ett rum på sjukhuset.
Jag är hos henne fyra-fem gånger per dag nu. Allt för att lära känna henne maximalt och för att komma in i de rutiner som sjukhuset har byggt upp kring henne.
Signe kämpar på. Hon har dock fått en infektion så de har bytt antibiotika på henne. Hon bör svara inom de närmsta dygnen. Hon är enligt läkaren mycket aktiv och vaken. När jag är där är hon väldigt trött, men det är väl naturligt att hon sover lite emellan allt som sker.
Hon är fortfarande kopplad till respiratorn men man har börjat träna henne med lägre tryck i perioder. Hon svarar bra på det.
Läkaren sa idag att det kommer att ta lång tid tills hon får börja äta. Hon är spänd över magen och har ett parti som är lite hårdare. Kirurgen var upp till henne igår, men tyckte inte att det var något att hetsa upp sig över. Som förut så behöver hon TID...... Å de ger vi naturligtvis henne. Hon är en riktig kämpe.
Mamma och pappa är kvar tills helgen. Sen hoppas jag att Henrik och Ulla kan komma hit relativt snabbt så vi kan flytta ifrån sjukhuset in på ett lägenhetshotell igen. Tiden kommer ju gå betydligt fortare när vi kan få bo på hotell med Hilda, istället för här på sjukhuset. Sköterskor, städare m.m. tittar konstant in till oss och undrar om vi behöver något... I morse kom första besöket 5,30!!!! Då kom de med lite varmt te!!!!! Sen rullade det på efter det..
Känns inte som om man vill bli kvar här längre än nödvändigt, även om det är ett mycket fint rum!
/M
tisdag 19 juli 2011
fredag 15 juli 2011
En dag av lättnad!
Signe mår, under omständigheterna, riktigt bra!
Hon är lätt sederad (lugnande) och står på smärtstillande. Magen är mjuk och fin och hon är inte lika svullen i ansiktet heller. Hon har kräkts en del, men det var något vi kunde vänta oss. Kommer nog att fortsätta göra det tills hon börjar få mat igen.
Planen är att hon skall klara sig utan respiratorn framåt söndag. Hoppas, hoppas, hoppas att det blir så! De e hon verkligen värd!
Hennes läkare är mycket nöjd med henne idag!
Å så har vi lilla Hilda! Jag har fått vara med och mata henne två gånger idag. Jäklar vad hungrig hon är! Hon suger fast i nappflaskan och vill inte släppa taget. Jag lovar att hon är lika stark i suget som en välutvecklad lammunge! ;)
Tar henne bara ett par minuter att dricka upp sin portion. Sen vill hon ha mer... Sköterskorna bara skrattar åt henne! Hon grejar å snuttar, å suger i luften ett par minuter efter att matningen är klar, sen ger hon upp och somnar om. Men hon börjar definitivt tröttna på sonden som hon har kvar i näsan, hon har vid flera tillfällen varit nära att ta tag i den med sina händer... Man får passa henne noga, speciellt vid "rapningen" då händerna lätt åker upp.
Jag hoppas dock att sonden försvinner snart, gärna redan i morgon!
Fick meddelande om att DNA-analyserna är klara idag, MEN vårdcentralen i Västerås som tog prov på Henrik har inte fyllt i sin del korrekt, så nu tar det ytterligare dagar innan vi får brevet! KUL!!! (Not!) Nu har ju inte vi jättebråttom hem med tanke på Signes tillstånd, men va sjutton!! Hade ju inte varit kul att behöva vara kvar en vecka extra pga deras slarv!!
När det gäller bombningarna här i Mumbai så har de skett en bra bit ifrån oss. Myndigheterna (genom tv och tidningar) uppmanar till lugn och de avråder från att vistas i de centrala delarna av Mumbai. Som turist skall man hålla sig ifrån de största turistattraktionerna (Indian gateway/Taj Hotel m.m.) som varit drabbade vid flera tillfällen tidigare. Man skall helst inte ge sig in i stora folksamlingar osv... Så vi håller oss mest här på vårt hotell och på sjukhuset!
För er som missat det så är säsongen i full gång hemma, och jag saknar verkligen att vara en del av Kungsbyn när det är så där tokigt mycket att göra!! Saknar våra hundar, och mina katter!!! Å hästarna!! Å den svenska sommaren!! Nåja, skulle inte vilja byta flickorna mot något i hela världen, men jag ser verkligen fram emot då vi får komma hem allihopa! :)
Enligt läkaren så är det inte helt otroligt att tro att vi skall kunna åka hem innan Augusti är över, och det vore ju helt fantastiskt! Allt hänger på Signes förmåga att återhämta sig.
http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1286006-tva-hariga-broder-fran-avesta
/M
Hon är lätt sederad (lugnande) och står på smärtstillande. Magen är mjuk och fin och hon är inte lika svullen i ansiktet heller. Hon har kräkts en del, men det var något vi kunde vänta oss. Kommer nog att fortsätta göra det tills hon börjar få mat igen.
Planen är att hon skall klara sig utan respiratorn framåt söndag. Hoppas, hoppas, hoppas att det blir så! De e hon verkligen värd!
Hennes läkare är mycket nöjd med henne idag!
Å så har vi lilla Hilda! Jag har fått vara med och mata henne två gånger idag. Jäklar vad hungrig hon är! Hon suger fast i nappflaskan och vill inte släppa taget. Jag lovar att hon är lika stark i suget som en välutvecklad lammunge! ;)
Tar henne bara ett par minuter att dricka upp sin portion. Sen vill hon ha mer... Sköterskorna bara skrattar åt henne! Hon grejar å snuttar, å suger i luften ett par minuter efter att matningen är klar, sen ger hon upp och somnar om. Men hon börjar definitivt tröttna på sonden som hon har kvar i näsan, hon har vid flera tillfällen varit nära att ta tag i den med sina händer... Man får passa henne noga, speciellt vid "rapningen" då händerna lätt åker upp.
Jag hoppas dock att sonden försvinner snart, gärna redan i morgon!
Fick meddelande om att DNA-analyserna är klara idag, MEN vårdcentralen i Västerås som tog prov på Henrik har inte fyllt i sin del korrekt, så nu tar det ytterligare dagar innan vi får brevet! KUL!!! (Not!) Nu har ju inte vi jättebråttom hem med tanke på Signes tillstånd, men va sjutton!! Hade ju inte varit kul att behöva vara kvar en vecka extra pga deras slarv!!
När det gäller bombningarna här i Mumbai så har de skett en bra bit ifrån oss. Myndigheterna (genom tv och tidningar) uppmanar till lugn och de avråder från att vistas i de centrala delarna av Mumbai. Som turist skall man hålla sig ifrån de största turistattraktionerna (Indian gateway/Taj Hotel m.m.) som varit drabbade vid flera tillfällen tidigare. Man skall helst inte ge sig in i stora folksamlingar osv... Så vi håller oss mest här på vårt hotell och på sjukhuset!
För er som missat det så är säsongen i full gång hemma, och jag saknar verkligen att vara en del av Kungsbyn när det är så där tokigt mycket att göra!! Saknar våra hundar, och mina katter!!! Å hästarna!! Å den svenska sommaren!! Nåja, skulle inte vilja byta flickorna mot något i hela världen, men jag ser verkligen fram emot då vi får komma hem allihopa! :)
Enligt läkaren så är det inte helt otroligt att tro att vi skall kunna åka hem innan Augusti är över, och det vore ju helt fantastiskt! Allt hänger på Signes förmåga att återhämta sig.
http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1286006-tva-hariga-broder-fran-avesta
/M
torsdag 14 juli 2011
Medvind?!
Vi har diskuterat en eventuell magoperation med Signes läkare från och till i över en vecka nu. Dock har barnkirurgen varit emot en operation då hon inte sett "så illa ut".
Den 11 Juli var glädjen stor då Signe lyckades bajsa lite på kvällen, vi hoppades alla att det skulle släppa då och att hon skulle må bättre. Men icke.. Istället har hennes mage svullnat upp allt mer under de efterföljande dagarna och hon har mått allmänt dåligt.
Röntgen, tagen med jämna mellanrum, visar att det har stått helt still i tarmarna senaste 36 timmarna.
Så idag togs beslutet att lilltösen skulle genomgå en operation. Barnkirurgen (en äldre man) förklarade noga för mig om hur operationen skulle gå till och om alla miljoner komplikationer som kan inträffa. Jag svarade att jag är väl medveten om att det finns komplikationer och risker med en operation men att vi anser att det är nödvändigt i denna stund. (Vad har man för val, operation eller ge upp!) Så startade alla förberedelser och kl 15,15 rullades hon iväg.
Tårarna trillade på mammas kinder när hon fick se henne för första gången. :)
18,30 kom hon tillbaka, strax efter kom läkaren som berättade att allt hade gått bra. Inga komplikationer och inga oförutsedda händelser.
Där tunntarmen möter tjocktarmen var det HELT STOPP i tarmen. Tarmen var som ihopnsnörpt.. Det mest troliga är att det är en medfödd missbildning. Den sjuka biten är nu bortopererad och de friska tarmarna är ihopsydda.
Jag fick inte träffa Signe i kväll, men hon ligger fortfarande lätt sederad. Nu blir det några spännande och oroliga dagar för att se att allt läker som det ska. OM allt går som det ska så kan hon börja få lite mat om en knapp vecka.
Jag är så glad över att denna dagen snart är över, att operationen är över, att det fanns ett uppenbart fel som gick att åtgärda, att hon har fått chansen, att hon förhoppningsvis snart mår bättre...
Dessutom älskar Hilda sin nappflaska!!
/M
Den 11 Juli var glädjen stor då Signe lyckades bajsa lite på kvällen, vi hoppades alla att det skulle släppa då och att hon skulle må bättre. Men icke.. Istället har hennes mage svullnat upp allt mer under de efterföljande dagarna och hon har mått allmänt dåligt.
Röntgen, tagen med jämna mellanrum, visar att det har stått helt still i tarmarna senaste 36 timmarna.
Så idag togs beslutet att lilltösen skulle genomgå en operation. Barnkirurgen (en äldre man) förklarade noga för mig om hur operationen skulle gå till och om alla miljoner komplikationer som kan inträffa. Jag svarade att jag är väl medveten om att det finns komplikationer och risker med en operation men att vi anser att det är nödvändigt i denna stund. (Vad har man för val, operation eller ge upp!) Så startade alla förberedelser och kl 15,15 rullades hon iväg.
Tårarna trillade på mammas kinder när hon fick se henne för första gången. :)
18,30 kom hon tillbaka, strax efter kom läkaren som berättade att allt hade gått bra. Inga komplikationer och inga oförutsedda händelser.
Där tunntarmen möter tjocktarmen var det HELT STOPP i tarmen. Tarmen var som ihopnsnörpt.. Det mest troliga är att det är en medfödd missbildning. Den sjuka biten är nu bortopererad och de friska tarmarna är ihopsydda.
Jag fick inte träffa Signe i kväll, men hon ligger fortfarande lätt sederad. Nu blir det några spännande och oroliga dagar för att se att allt läker som det ska. OM allt går som det ska så kan hon börja få lite mat om en knapp vecka.
Jag är så glad över att denna dagen snart är över, att operationen är över, att det fanns ett uppenbart fel som gick att åtgärda, att hon har fått chansen, att hon förhoppningsvis snart mår bättre...
Dessutom älskar Hilda sin nappflaska!!
/M
söndag 10 juli 2011
Hur gör man?
Avsaknaden av blogginlägg sista dagarna beror endast på att jag inte funnit kraften att dela med mig av det som händer.
Jag försöker att "alltid vara den starka", att tänka positivt, att se framstegen istället för problemen osv... Men gårdagens händelse slog ner som en bomb och fick mig helt ur balans. Jag tackar gudarna för att mina föräldrar fanns här igår, annars vet jag faktiskt inte hur jag skulle tagit mig igenom gårdagen.
Morgonen började som vanligt med mitt regelbundna sjukhusbesök. Besöket inne hos Signe blev ganska kort då hon blev väldigt frustrerad och upprörd över minsta beröring. Hennes hjärtrytm gick upp över 200 slag per minut så tillsammans med sköterskorna kom vi fram till att det var bättre att hon fick vara i fred.
Vid tretiden på eftermiddagen fick jag ett samtal från NICU att läkaren ville se oss uppe på avdelningen.
Vi var på plats efter bara tio minuter.
Det visar sig att lilla Signe har fått ett kraftigt krampanfall och hon svarade dåligt på den medicinering som satts in. Jag vill inte berätta allt som hände under gårdagen, men låt mig säga att läget var mycket mycket allvarligt i går kväll.
Tack och lov är det uteslutet en ny hjärnblödning eller rupterad tarm som orsak till hennes anfall. Två diagnoser som definitivt hade försämrat hennes läge radikalt.
Den troligaste orsaken till anfallet tros vara ett övertryck i huvudet tack vare hydrocephalusen.
Vår lilla flicka fortsatte att må allt sämre under kvällen och sista samtalet strax före klockan nio på kvällen var mycket pessimistiskt.
På morgonen idag hade hon dock återhämtat sig bra. Hon är stabil för stunden och man vågar åter hoppas på att hon skall ta sig igenom den här fasen.
Det är dock en mycket sjuk och stressad liten flicka som nu kämpar för sitt liv. Hon får all upptänklig hjälp som hon kan få, men utgången är ändå väldigt oviss.
Vi får nu invänta vad läkarna föreslår för alternativ till henne.
Hilda utvecklas precis som hon skall och nu är det bara några dagar kvar tills hon får börja med nappflaska och förhoppningsvis slipper hon då sonden i näsan! :) När napp-matningen fungerar fint är det dags för mig att flytta in med henne på ett rum på sjukhuset! Kan ni förstå vad jag längtar! :)
Hilda ger mig den kraft som gör att jag orkar se framåt just nu!
Jag saknar min Henrik SÅ MYCKET just nu. Inte bara för min skull, utan jag vill ju att han också skall få vara med och uppleva den här tiden hos flickorna. Men men, förhoppningsvis behöver vi inte vara kvar allt för länge till. Vi måste bara se till att de är tillräckligt stabila för en flygresa när papprena väl är klara om ca 4 veckor. <3
/M
Jag försöker att "alltid vara den starka", att tänka positivt, att se framstegen istället för problemen osv... Men gårdagens händelse slog ner som en bomb och fick mig helt ur balans. Jag tackar gudarna för att mina föräldrar fanns här igår, annars vet jag faktiskt inte hur jag skulle tagit mig igenom gårdagen.
Morgonen började som vanligt med mitt regelbundna sjukhusbesök. Besöket inne hos Signe blev ganska kort då hon blev väldigt frustrerad och upprörd över minsta beröring. Hennes hjärtrytm gick upp över 200 slag per minut så tillsammans med sköterskorna kom vi fram till att det var bättre att hon fick vara i fred.
Vid tretiden på eftermiddagen fick jag ett samtal från NICU att läkaren ville se oss uppe på avdelningen.
Vi var på plats efter bara tio minuter.
Det visar sig att lilla Signe har fått ett kraftigt krampanfall och hon svarade dåligt på den medicinering som satts in. Jag vill inte berätta allt som hände under gårdagen, men låt mig säga att läget var mycket mycket allvarligt i går kväll.
Tack och lov är det uteslutet en ny hjärnblödning eller rupterad tarm som orsak till hennes anfall. Två diagnoser som definitivt hade försämrat hennes läge radikalt.
Den troligaste orsaken till anfallet tros vara ett övertryck i huvudet tack vare hydrocephalusen.
Vår lilla flicka fortsatte att må allt sämre under kvällen och sista samtalet strax före klockan nio på kvällen var mycket pessimistiskt.
På morgonen idag hade hon dock återhämtat sig bra. Hon är stabil för stunden och man vågar åter hoppas på att hon skall ta sig igenom den här fasen.
Det är dock en mycket sjuk och stressad liten flicka som nu kämpar för sitt liv. Hon får all upptänklig hjälp som hon kan få, men utgången är ändå väldigt oviss.
Vi får nu invänta vad läkarna föreslår för alternativ till henne.
Hilda utvecklas precis som hon skall och nu är det bara några dagar kvar tills hon får börja med nappflaska och förhoppningsvis slipper hon då sonden i näsan! :) När napp-matningen fungerar fint är det dags för mig att flytta in med henne på ett rum på sjukhuset! Kan ni förstå vad jag längtar! :)
Hilda ger mig den kraft som gör att jag orkar se framåt just nu!
Jag saknar min Henrik SÅ MYCKET just nu. Inte bara för min skull, utan jag vill ju att han också skall få vara med och uppleva den här tiden hos flickorna. Men men, förhoppningsvis behöver vi inte vara kvar allt för länge till. Vi måste bara se till att de är tillräckligt stabila för en flygresa när papprena väl är klara om ca 4 veckor. <3
/M
torsdag 7 juli 2011
Det börjar röra på sig!
Hilda mår som vanlig väldigt bra. Hon sover och äter mest hela tiden.. :) Både läkare och sköterskor är så nöjda med henne. Hon vägde idag 1463 gr!! Börjar bli stor flicka nu!
Signe gör små framsteg hela tiden, hon gjorde en MR-rtg i förgår som väl egentligen visade det vi redan visste. Att det finns skador i hjärnan. Idag har vi dock haft ett långt och givande samtal med en hjärn-specialist och hjärnkirurg och han menar på att vi inte på något vis kan "räkna ut henne" utan det finns goda förhoppningar om att hon skall kunna få ett fullgott liv. Ev en del komplikationer, men de flesta komplikationer som de vanligtvis kan få av den här typen av skador finns det hjälp och behandling mot.
Han tycker att vi skall gå vidare med att ge henne de bästa förutsättningarna som är möjligt och så får framtiden utvisa vad som kommer att ske.
Nästa steg i hennes utveckling är att hon skall få en shunt inopererad, så att den överblivna vätskan i hjärnan kan "ta vägen någonstans" istället för att skapa ett tryck i hjärnan.
Shunten kommer att gå bakom örat och ner i magen. Den sitter innanför skinnet och är inget som hon kommer att känna av.
Han tror att hennes övriga bekymmer med kräkningar, syrgasbehov osv har med hennes nuvarande tillstånd i hjärnan att göra och det är hans tro att hon kommer att må mycket bättre när väl shunten är på plats.
Nu väntar vi bara ytterligare ett par dagar på att hennes proteinvärde skall sjunka under en viss nivå innan det är dags för operationen.
Jag har även fått glädjande besked från Ambassaden. Eftersom flickornas tillstånd är som det är så erbjuder dem sig att skicka en kontrollant från konsulatet att besöka dem på sjukhuset, eftersom vi inte kan förflytta dem ännu. Det innebär att vi kan starta upp hela pappersprocessen så fort DNA-bevisningen har kommit tillbaka. Ansökan om svenskt medborgarskap bör gå på under en vecka och därefter så bör ansökan om samordningsnummer och utfärdande av pass gå på 2-3 veckor. Det gör att jag helt plötsligt ser oss hemma igen inom en relativt snar framtid.
Vi håller även på att undersöka hur vi skall gå tillväga för att få in flickorna på sjukhus när vi väl är hemma, och om sjukhusvården hemma kan trycka på att det är viktigt att vi får komma hem så fort som möjligt och att det då går att skynda på ansökan om samordningsnummer ytterligare. Vi håller även på att försöka få fram information om vad det skulle kosta att få en svensk läkare eller sköterska från SOS International att följa med på flyget.
Det känns som om många knutar håller på att lösas upp och jag är så tacksam att vi blir så bra bemötta överallt! Det är verkligen ingen lätt situation för någon av oss inblandade, men vi kommer att göra allt vi kan för att göra det bästa av den!!
Ytterligare en stor händelse är att min mamma & pappa är här hos mig nu! Det känns fantastiskt skönt att träffa dem man älskar och som kan hjälpa mig med att få dagarna att gå. De ger mig den energin som jag har saknat under sista tiden! <3
De vill att jag hälsar till alla er!! Tyvärr har de inte fått följa med in och träffa flickorna ännu, men jag tror nog att de åtminstone kommer att få träffa Hilda innan de åker hem igen!
Kram till er alla! /Maria
Signe gör små framsteg hela tiden, hon gjorde en MR-rtg i förgår som väl egentligen visade det vi redan visste. Att det finns skador i hjärnan. Idag har vi dock haft ett långt och givande samtal med en hjärn-specialist och hjärnkirurg och han menar på att vi inte på något vis kan "räkna ut henne" utan det finns goda förhoppningar om att hon skall kunna få ett fullgott liv. Ev en del komplikationer, men de flesta komplikationer som de vanligtvis kan få av den här typen av skador finns det hjälp och behandling mot.
Han tycker att vi skall gå vidare med att ge henne de bästa förutsättningarna som är möjligt och så får framtiden utvisa vad som kommer att ske.
Nästa steg i hennes utveckling är att hon skall få en shunt inopererad, så att den överblivna vätskan i hjärnan kan "ta vägen någonstans" istället för att skapa ett tryck i hjärnan.
Shunten kommer att gå bakom örat och ner i magen. Den sitter innanför skinnet och är inget som hon kommer att känna av.
Han tror att hennes övriga bekymmer med kräkningar, syrgasbehov osv har med hennes nuvarande tillstånd i hjärnan att göra och det är hans tro att hon kommer att må mycket bättre när väl shunten är på plats.
Nu väntar vi bara ytterligare ett par dagar på att hennes proteinvärde skall sjunka under en viss nivå innan det är dags för operationen.
Jag har även fått glädjande besked från Ambassaden. Eftersom flickornas tillstånd är som det är så erbjuder dem sig att skicka en kontrollant från konsulatet att besöka dem på sjukhuset, eftersom vi inte kan förflytta dem ännu. Det innebär att vi kan starta upp hela pappersprocessen så fort DNA-bevisningen har kommit tillbaka. Ansökan om svenskt medborgarskap bör gå på under en vecka och därefter så bör ansökan om samordningsnummer och utfärdande av pass gå på 2-3 veckor. Det gör att jag helt plötsligt ser oss hemma igen inom en relativt snar framtid.
Vi håller även på att undersöka hur vi skall gå tillväga för att få in flickorna på sjukhus när vi väl är hemma, och om sjukhusvården hemma kan trycka på att det är viktigt att vi får komma hem så fort som möjligt och att det då går att skynda på ansökan om samordningsnummer ytterligare. Vi håller även på att försöka få fram information om vad det skulle kosta att få en svensk läkare eller sköterska från SOS International att följa med på flyget.
Det känns som om många knutar håller på att lösas upp och jag är så tacksam att vi blir så bra bemötta överallt! Det är verkligen ingen lätt situation för någon av oss inblandade, men vi kommer att göra allt vi kan för att göra det bästa av den!!
Ytterligare en stor händelse är att min mamma & pappa är här hos mig nu! Det känns fantastiskt skönt att träffa dem man älskar och som kan hjälpa mig med att få dagarna att gå. De ger mig den energin som jag har saknat under sista tiden! <3
De vill att jag hälsar till alla er!! Tyvärr har de inte fått följa med in och träffa flickorna ännu, men jag tror nog att de åtminstone kommer att få träffa Hilda innan de åker hem igen!
Kram till er alla! /Maria
söndag 3 juli 2011
Oförändrat tillstånd..
JA, här händer det inte så mycket..
Signe får fortfarande ingen mat. Nu är det bestämt att man inte kommer att ge henne mat förens man ser att tillståndet i tarmen har läkt ut helt. Det kan ta allt ifrån några dagar till 2 veckor. Hon får ju näring via dropp, men man ser att hon är hungrig för hon försöker suga på allt och när det inte går så blir hon arg och ledsen.
Signe väger 1510 gr, vilket är 60 gram mer än när hon föddes. Läkaren säger att det är vätska som hon samlar på sig av droppet så jag får inte se det som en viktuppgång..
Hilda har dock lagt på sig en hel del vikt. Hon väger hela 1397 gr nu!!! Heja liten!!
I morgon skall jag träffa en sjukgymnast som skall visa lite övningar som jag kan göra för att träna upp flickorna. Ska bli spännande att se vad det kan utmynna i.
Själv börjar jag känna mig rätt sliten nu, men det gäller att inte känna efter så går det bra..
Alla man träffar är så väldigt trevliga och gulliga mot en så det går ingen nöd på mig på så vis.
/Maria
Signe får fortfarande ingen mat. Nu är det bestämt att man inte kommer att ge henne mat förens man ser att tillståndet i tarmen har läkt ut helt. Det kan ta allt ifrån några dagar till 2 veckor. Hon får ju näring via dropp, men man ser att hon är hungrig för hon försöker suga på allt och när det inte går så blir hon arg och ledsen.
Signe väger 1510 gr, vilket är 60 gram mer än när hon föddes. Läkaren säger att det är vätska som hon samlar på sig av droppet så jag får inte se det som en viktuppgång..
Hilda har dock lagt på sig en hel del vikt. Hon väger hela 1397 gr nu!!! Heja liten!!
I morgon skall jag träffa en sjukgymnast som skall visa lite övningar som jag kan göra för att träna upp flickorna. Ska bli spännande att se vad det kan utmynna i.
Själv börjar jag känna mig rätt sliten nu, men det gäller att inte känna efter så går det bra..
Alla man träffar är så väldigt trevliga och gulliga mot en så det går ingen nöd på mig på så vis.
/Maria
fredag 1 juli 2011
Tillbaka till ruta 1....
Ja, vår lilla Signe verkar vara väldigt otursförföljd. Återigen så krånglar magen och hon får inte behålla någon mat. Det höll alltså bara i drygt ett dygn förra gången..
De gjorde ett ultraljud på hennes mage igår och allt ser normalt ut, hon har ett litet område som ser irriterat ut och det kan vara början till NEC alltså att tarmen kommer att nekrotiserad. Om det händer behöver hon en operation där man tar bort den delen av tarmen. Men läkaren menar på att vi absolut inte är i närheten av ett operativt ingrepp nu. Hon får återigen "vila" från mat i 48 timmar för att därefter göra ett nytt försök... Hon står på flera olika mediciner som skall hjälpa henne att läka ut detta tillstånd.
Idag har jag även träffat en sjukgymnastik. Från och med nästa vecka skall vi börja med små övningar för att stimulera deras känsel och utveckling. Blir spännande att se vad vi kan göra för att hjälpa dem.
Från nästa vecka kommer nog Hilda att få försöka gå över till nappflaska istället för sonden. Jag hoppas (och tror) att det kommer att gå smidigt för man ser ofta att hon ligger och snuttar eller suger med munnen.
Hilda mår för övrigt bra. Hon äter och sover... ...och äter och sover.. osv...
Brevid våra flickor har det legat en liten indisk pojke. Han föddes i v 28 och vägde då bara 750 gr. Han var så liten, så liten... I 42 dagar kämpade han tappert, men tyvärr fick han en allvarlig infektion som satte sig på bla lungorna och natten till igår så orkade han inte kämpa längre. Jag känner sådan sorg för hans mammas skull. Hon började alltid sina besök med att sitta utanför (i väntrummet) och be i 10-15 minuter. Sedan bad hon framför sin son, och även en stund till i väntrummet efter sitt besök. Det var hennes första barn. Både hennes familj och pappans familj jobbade övertid för att få ihop tillräckligt med pengar till sjukhusräkningen, och så gick det som det gick...
Så tråkigt!
/M
De gjorde ett ultraljud på hennes mage igår och allt ser normalt ut, hon har ett litet område som ser irriterat ut och det kan vara början till NEC alltså att tarmen kommer att nekrotiserad. Om det händer behöver hon en operation där man tar bort den delen av tarmen. Men läkaren menar på att vi absolut inte är i närheten av ett operativt ingrepp nu. Hon får återigen "vila" från mat i 48 timmar för att därefter göra ett nytt försök... Hon står på flera olika mediciner som skall hjälpa henne att läka ut detta tillstånd.
Idag har jag även träffat en sjukgymnastik. Från och med nästa vecka skall vi börja med små övningar för att stimulera deras känsel och utveckling. Blir spännande att se vad vi kan göra för att hjälpa dem.
Från nästa vecka kommer nog Hilda att få försöka gå över till nappflaska istället för sonden. Jag hoppas (och tror) att det kommer att gå smidigt för man ser ofta att hon ligger och snuttar eller suger med munnen.
Hilda mår för övrigt bra. Hon äter och sover... ...och äter och sover.. osv...
Brevid våra flickor har det legat en liten indisk pojke. Han föddes i v 28 och vägde då bara 750 gr. Han var så liten, så liten... I 42 dagar kämpade han tappert, men tyvärr fick han en allvarlig infektion som satte sig på bla lungorna och natten till igår så orkade han inte kämpa längre. Jag känner sådan sorg för hans mammas skull. Hon började alltid sina besök med att sitta utanför (i väntrummet) och be i 10-15 minuter. Sedan bad hon framför sin son, och även en stund till i väntrummet efter sitt besök. Det var hennes första barn. Både hennes familj och pappans familj jobbade övertid för att få ihop tillräckligt med pengar till sjukhusräkningen, och så gick det som det gick...
Så tråkigt!
/M
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)