Framtiden blir bättre..

Sista veckan har varit hemsk.. de senaste fyra nätterna har vi fått sova runt 4-5 timmar per natt.. Sista natten var helt ok, men innan dess... Igår var både min och Henriks energi totalt bortblåst. Vi gick omkring som två tunga åskmoln, på väg att blixtra till när som helst.. Men efter en hyfsad natt så känns det återigen bättre. Men det är tungt att ha det så här hela tiden.. Bättre - sämre - bättre - sämre...
Idag tog jag två steg framåt för en bättre vardag för oss. Jag träffade två underbara LSS handläggare från kommun. Vi diskuterade och mötet slutade med att jag lämnade in en ansökan om kortidsboende alternativt stödfamilj till Signe. De var väldigt positiva och tyckte vi gjorde helt rätt som ansökte. Så nu är den bollen i rullning, och även om det är med blandade känslor så känns det som att det är rätt väg att gå..

Under eftermiddagen hade jag ett möte med vår nya handläggare på det nya assistansbolaget. Jag har sällan känt mig så glad och lättad som efter det mötet. Nu får jag professionell hjälp med att ansöka om mer assistanstimmar. Hon tyckte att vi hade alldeles för lite hjälp och var helt övertygad om att vi borde ha rätt till hjälp dygnet runt. (jour visserligen men ändå!)

Så just precis nu känns det ändå lite bättre, lite lättare, lite ljusare!

Ikväll var jag föresten på styrelsemöte med RBU. Härligt att träffa andra vuxna, som förstår vad vår familj går igenom. Som har förståelse för hur man mår, och hur man känner sig, och varför man tar vissa beslut. Känslan när man stiger in i ett rum och tre personer samtidigt säger: Ni måste söka kortids! Då känner man att, ja Jag har fattat ett beslut som är rätt, för mig, för familjen, för Signe.. Tyvärr kunde jag inte vara kvar hela mötet eftersom våra hästar bestämde sig för att springa igenom staketet och dra ut på upptäcksfärd i byn. Men jag måste säga att jag verkligen uppskattar att träffa alla dessa människor som vet.. Vi har alla huset fyllt av assistenter, vi har alla suttit i otaliga väntrum, vi har alla fått slåss för våra barn.


Svaren på förra veckans undersökningar lyser med sin frånvaro.. Imorgon har jag telefontid uppsatt till Habiliteringssköterskorna, för att fråga varför ingen ringt!! Tänk att man behöver ligga på om allt... Kan förstå att de har mycket att tänka på och många patienter och allt de där, men de vore så himla skönt om något någongång bara kunde gå av sig själv.

Själv var jag själv till läkaren igår, och förutom lite blodprovstagningar för att följa upp sommarens gallstensanfall blev det en remiss till dietist för att se om jag kan få ordning på min mage den vägen, och dessutom fick jag cortison i min axel som nu har smärtat i över fyra månader. Så nu väntar även tid hos sjukgymnast igen. Hoppas få lite mer tips om lyft och annat. Tyvärr så är 'vila' från lyft uteslutet så då gäller det att lyfta rätt istället!

Nu ska jag passa på att få sova lite, för man vet aldrig när fröken Signe beslutar sig för att vakna! ;)

Kram! /M

Undersökningarnas tid är här!

Sedan de sista inläggen har jag sovit aningen bättre, men fortfarande så har vi en bra natt 2-3 uppvaktningar. I bästa fall somnar hon om på en gång men allt för ofta tar det en bra stund. Natten till igår sov hon riktigt bra. I natt mindre bra, med två timmars vaggande under natten.. Det är något som stör Signe, och vi kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. För ungefär en dryg vecka sedan var det som värst. Då kunde vi inte göra något alls med Signe utan att hon fick stora problem med reflexer som löser ut. Hon blir väldigt rädd när det händer och när det var som mest så hände det upp till 50 ggr/timme!! Hela tiden.. Nu är det bättre, mer hanterbart. Men det kommer fortfarande när man byter ställning på henne, när man bär henne, när vi stiger upp på morgonen, när hon sitter på toaletten, osv..
Jag fick tag på Signes underbara neurolog förra veckan och vi diskuterade länge och väl vad det skulle kunna vara. Vi tror både att det har  med ökad spactisitet att göra, men eftersom hon har en shunt och epilepsi så måste vi först utröna att det inte är shuntrelaterat och att det inte är epilepsianfall. I tisdags skulle vi göra ett nytt EEG för att kontrollera hur det står till med hennes ep. Tyvärr så blev besöket inställt pga sjukdom (fanns tydligen bara en person som fick utföra EEG på barn där den dagen, och hon var sjuk..).
Idag började vi dagen med att ta en herrans massa blodprov, vi gick sedan vidare till ortopedtekniska där vi gjorde avgjutningar av hennes fötter till de nya skenorna som hon behöver. Där träffade vi även vår fina sjukgymnast och det slutade med att vi bokade upp lite fler träffar/möten.
Vi gick sedan upp till dagsjukvården där vi fik info om den ombokade MR-röntgen som Signe äntligen ska få göra (skulle vara gjord i Oktober, men av olika anledningar har det inte blivit gjort..)!
Sen åkte vi till dagis och jobb ett par timmar för att senare återvända till sjukhuset för en shuntöversikt, alltså en röntgen som följer hela shunten/shuntsystemet för att se att allt ser bra ut.
Nu ikväll ringde vår Neurolog upp och än så länge ser allt bra ut.

Med andra ord har vi att göra!

Hilda har blivit dunderförkyld och fick en heldag med bästa farmor idag. Skönt att kunna ta det lite lugnt när man inte är på topp!

Nu är det sängdags för töserna, sen hoppas jag att jag själv kan få en tidig kväll i sängen.. Håll tummarna! ;)

Kram M

Halv fyra.. Skjut mig!

Natten till igår sov Signe bra. Jag vände sedvanligt på henne några gånger under natten, men hon sov gott.. Det är ovanligt, väldigt ovanligt. Det händer kanske absolut max en gång i månaden att hon kan sova hela natten i sin egen säng. 1 gång i månaden på drygt fyra år.. Det innebär att jag och Henrik har haft sängen för oss själva ungefär 50 gånger av 1520 möjliga nätter... Grovt räknat..

Inatt var det återigen nått som störde madame Signe. Hon vaknade halv ett och jag har i skrivande stund precis fått henne att sluta ögonen igen. Det tog "bara" tre timmar i natt.. Det var  någon som jämförde sömnlösa nätter med tortyr, och jag blir allt mer mån om att hålla med. Steget till att inte göra illa den som håller en vaken är hårfin. Det är tur att man besitter en del spärrar, för herre jisses vad frustrerad man kan vara! Ta mig inte på allvar nu men i natt kände jag för första gången att ett skott i pannan (på mig) hade varit rena drömmen..
Jag ska söka mer hjälp! Assistans på natten och korttids.. Jag vet vad vi behöver, men dessvärre är det någon annan som skall fatta ett beslut som rör vårt liv! Därför är en assistansansökan inte något man rafsar ihop i en handvändning, det är ett ganska omfattande arbete att göra om hela assistansansökan. Det tar sin tid, och det tar energi eftersom du måste lägga allt fokus på ditt barns sämre sidor. Det spelar ingen roll vilka framsteg hon gör, eller hur stolt man kan vara för vissa saker. Utan fokus ligger på allt som hon inte kan, allt som hon behöver hjälp med, allt negativt ska kastas fram. Som det är just nu så orkar varesig jag eller Henrik att prestera fullt ut på arbetet, så hur ska man då orka ta tag i ytterligare ett projekt?

Nu ska jag försöka lyfta över Signe till sin säng, håll tummarna att det lyckas. Har jag "tur" så kan jag nu se fram emot 3-4 timmars sömn innan det är dags att kliva upp!

Skjut mig!

/Maria

Halv tre på natten..

Vissa stunder, men framför allt vissa nätter, önskar jag att man kunde hoppa över, radera, glömma bort...

Vi intalar oss att vi mår bra, att vi har ett gott liv, att allt "rullar på", sen slår det till, som ett plötsligt slag rakt i magen, hur vår verklighet är. När jag står här halv tre på natten och fortfarande inte har fått en chans att somna, och drar vagnen fram och tillbaka över tröskeln, fram och tillbaka, fram och tillbaka, då slår tankarna till.

Vi har kissat, bajsat, ätit, försökt somna på alla upptänkliga sätt, tagit vatten, tagit sömnmedicin och buffat, buffat och buffat..

Jag drar vagnen inte en gång, inte, tre gånger, inte fem gånger, utan snarare femhundra gånger fram och tillbaka över tröskeln, samma procedur som för ett par timmar sedan.. Jag känner mig som en trött sengångare när jag står här, men en kropp som är så öm så de känns som om jag sprungit halvmaran upp för kebinekaise.. Jag vill bara en sak, att få sova!!

Stressen, och pressen att leva med ett svårt funktionshindrat barn är påtaglig. Min kropp kommer att gå i strejk, frågan är bara hur länge jag kan förhandla och hålla lågan uppe..  

Jag älskar min Signe, men jag vet inte hur jag ska orka!

Förlåt ett nattligt gnäll-inlägg, men just nu bränner tårarna bakom ögonlocket och jag var tvungen att få skriva av mig lite..

<3 <3 <3 /Maria

Oj..

24 Juli skrevs sista inlägget! Nog för att jag visste att det var längesedan,  men kanske inte så längesedan.. Får skämmas lite tror jag bestämt!

Hur mår vi då, så här mitt i Oktober? Jag är glad över att kunna säga att vi mår ganska bra, hela familjen. Båda flickorna har precis tagit sig igenom sin första höstförkylning. Ganska lindrigt, vilket vi är tacksamma för.
Signe är inne i en bra period. Hon kräks visserligen fortfarande men hon är pigg, glad och sprallig. Hon sover oftast okej på nätterna vilket gör att både Henrik och jag har aningen mer energi.

Vi har funnit en ny assistent som jag tror kan passa bra in i familjen och som jag hoppas kan jobba på bra med Signe. Flickorna har börjat på Kungsbyns Förskola och det fungerar faktiskt jättebra. Hilda är nöjd och det är aldrig svårt att få henne dit. Signe är som vanligt lite gnällig, ända tills hon ser sin resurs Anna, då skiner hon upp!

Sensommaren och hösten har bjudit på både upp och nedgångar. Min svåger omkom i en olycka hemma på gården i Hörby i September. Jag åkte direkt ner för att finnas vid min systers och guddotters sida. En otroligt svår och jobbig tid för alla, men självklart värst för min älskade syster. Ingen i hela världen ska behöva känna den smärta och sorg som hon känt. Men tyvärr är livet skört och vi föds, vi lever och vi dör. Ingen kan förutse det oförutsedda och att en olycka är i antågande. Begravningen hålls i veckan så på onsdag åker hela familjen ner till Skåne.

En glädjande händelse inträffade igår då Henriks kusin äntligen fick sätta sin lilla Märta till världen! En alldeles perfekt liten tös som garanterat kommer bjuda på många härliga ljusa stunder under sin uppväxt.

Med hösten så kommer också en hel del massa måsten, bland annat så trillar alla kallelser till Signe in. Vi har betat av en del redan men många återstår. Jag vill komma igång med bostadsanpassning och bilanpassning. Processer som tar lång tid att ta sig igenom.
Det är verkligen ett extra jobb att ha ett funktionshindrat barn. Här tycker dock staten att "de får vi ju betalt för genom assistansen", men jag får inte riktigt ihop den ekvationen. Assistanstimmarna skall gå till en person som ska hjälpa Signe i vardagen, som skall vara hennes armar och ben. Assistansen skall inte gå till läkarbesök, hembesök från någon i habiliteringsteamet, tid för ansökningar av alla de slag osv.. Nä, något snedvridet.. Men det är bara att acceptera att systemet ser ut så och göra det bästa av det.

Jag har lyckats tappa min telefon i en brunn på jobbet så nu har jag efter flera dagars väntat fått ett nytt sim-kort så jag kan använda en äldre telefon. Men inget ont som inte har något gott med sig för det innebär att jag får en ny telefon om några veckor! :)

Ska försöka bättra mig med skrivandet, men nu vet ni att vi lever iaf!

Massor av kramar till er alla där ute i världen!
// Maria

Hon mår bra...

Signe mår bra. Hon har ont i nacken och ömmar över såren i huvudet, men bortsett från det så upplever jag att hon mår allt bättre för varje vaken stund.

Framåt eftermiddagen har jag till och med fått se hennes ljuvliga leende flera gånger. Vi försökte oss ut på en promenad men då blev hon lite illamående så vi sökte oss snabbt in i det mer svala sjukhus rummet istället. 

Läkaren är fortsatt nöjd och om hon fortsätter må bra så åker vi hem imorgon!

Återigen vill jag säga hur rörd jag blir av allas engagemang. Det trillar in kommentarer på bloggen, fb och på telefon. Även om jag inte hunnit svara er alla så ska ni veta att jag läser era kommentarer och känner tacksamhet över att det finns så många fina vänner i min värld.

De jobbigaste är över och nu hoppas jag att Signe snabbt piggar på sig så hon kan få ut och bada i Mälaren som hon tycker är så himla kul!! 

/M

Fan, helvete & jordens alla svärord...

Katetern till fjärde kammaren som sattes in under gårdagens operation har glidit ur sitt läge och dränerar inget alls... Ordet jag letar efter är LUTTRAD, varför skall inget gå smidigt för oss, vem är det som tycker att vi inte har det tillräckligt jobbigt som de är? De hade väl räckt med en operation? Alla jordens svärord har hunnit fara genom min skalle idag. Tårarna som föll igår är som bortblåsta idag,  idag känner jag mig likgiltig, likgiltig till allt som händer utanför mig och Signe. All min energi går åt till Signe, för att försöka skapa en så trygg situation som möjligt för henne. Försöker tala om att jag finns här, men jag vet inte om hon förstår, om hon kan ta in något alls. Hon lugnar sig när jag sjunger så mina stämband vibrerar näst hela dagen. 

Nu sover hon på operationsbordet igen. En ny sövning, samma skräck i hennes ögon som igår. Hon har mått fruktansvärt dåligt sista dygnet. Sovit, vaknat till, kräkt ner sig, somnat om, vaknat, skrikigt, somnat om. Man har inte fått röra vid henne, framför allt inte kring huvudet. 

Hon har knappt tittat på mig en enda gång, blicken har varit tom och stirrat rakt ut i luften. Teletubbisarna har dansat för henne på iPaden de korta stunder hon varit vaken, och även om blicken dragit sig mot de färgglada nallebjörnarna så har hon knappt orkat hålla ögonen öppna. Hon har seglat ut och in i sömnen under dagen, och varit så långt ifrån den busiga glada lilla tjej som jag vet finns där inne.

Mitt dåliga samvete över att det är jag, som förälder, som sagt JA till operation, som kanske till och med varit lite påstridig om att något måste göras, växer.. Samtidigt som jag känner mig likgiltig inför allt så växer känslan över att det är mitt fel att det blev så här. Men jag vet ju att det inte är så, fast känslan som växer inuti mig och mitt mer klarsynta sätt att resonera krockar med varandra. Jag jobbar hårt med mig själv, ett jobb som inte syns utanpå mig. Jag sträcker på mig och intalar mig själv och min omgivning, att de fixar sig! De håller ett tag, men jag vet att jag måste landa. Men för Signes skull så kör jag på ett tag till. Det är inte mig det är synd om, det är Signe som plågas. Som alla föräldrar säger när ens barn är sjukt så skulle jag gett vad som helst för att byta plats med Signe. Precis vad som helst. Men livet fungerar inte så. Just nu är det hon som får testa sina gränser. Jag kan bara be till högre makter att det snart får räcka. Låt vår lila familj få vara i fred. Låt oss få njuta av varandra och av livet. Ge oss lite medvind istället.

Nåväl, svärord eller inte.. Livet rullar på och vi tar nya tag. Energin att fortsätta kommer från alla er som tänker på oss. Som ärligt bryr er om oss och vår situation. De är så många jag vill tacka för att ni finns där, ibland är det bara ett ord, eller en liten gest som betyder världen för oss. Livet är ett ständigt pussel och när små änglar kommer in och lägger små små bitar till rätta, dag för dag, så underlättar ni enormt mycket för oss. Ni vet förhoppningsvis själva vilka ni är, och jag finner inget bättre ord än tack!!

De borde ringa snart, det har gått en och en halv timme sedan jag lämnade henne på operation. Snart väntar uppvaket. 

Jag vill också säga att mitt sätt att klara mig igenom tuffa perioder är att skriva. Därför är den här bloggen viktigt för mig. Att jag väljer att dela med mig av många av mina känslor hoppas jag fortsatt kommer att mötas med respekt. Ibland blir det djupa inlägg, ibland mer ytliga. Men jag vet att många i vår närhet uppskattar ärligheten i inläggen och det är så jag vill ha det. Den dagen Hilda och Signe är stora så vill jag kunna ge dem något mer än bara glada lyckliga bilder. Jag vill visa kunna visa hur det faktiskt var, periodvis. Och jag vill själv kunna gå tillbaka och minnas. Redan nu märker jag att jag glömt saker som hände i Indien, små detaljer men även viktiga detaljer. Bloggen är min, min räddning och min själ!!

Nu skall jag ner och pussa på min vackra prinsessa!!

Tills dess, ta hand om varandra för livet kan förändras snabbt!