Vissa stunder, men framför allt vissa nätter, önskar jag att man kunde hoppa över, radera, glömma bort...
Vi intalar oss att vi mår bra, att vi har ett gott liv, att allt "rullar på", sen slår det till, som ett plötsligt slag rakt i magen, hur vår verklighet är. När jag står här halv tre på natten och fortfarande inte har fått en chans att somna, och drar vagnen fram och tillbaka över tröskeln, fram och tillbaka, fram och tillbaka, då slår tankarna till.
Vi har kissat, bajsat, ätit, försökt somna på alla upptänkliga sätt, tagit vatten, tagit sömnmedicin och buffat, buffat och buffat..
Jag drar vagnen inte en gång, inte, tre gånger, inte fem gånger, utan snarare femhundra gånger fram och tillbaka över tröskeln, samma procedur som för ett par timmar sedan.. Jag känner mig som en trött sengångare när jag står här, men en kropp som är så öm så de känns som om jag sprungit halvmaran upp för kebinekaise.. Jag vill bara en sak, att få sova!!
Stressen, och pressen att leva med ett svårt funktionshindrat barn är påtaglig. Min kropp kommer att gå i strejk, frågan är bara hur länge jag kan förhandla och hålla lågan uppe..
Jag älskar min Signe, men jag vet inte hur jag ska orka!
Förlåt ett nattligt gnäll-inlägg, men just nu bränner tårarna bakom ögonlocket och jag var tvungen att få skriva av mig lite..
<3 <3 <3 /Maria
Vi intalar oss att vi mår bra, att vi har ett gott liv, att allt "rullar på", sen slår det till, som ett plötsligt slag rakt i magen, hur vår verklighet är. När jag står här halv tre på natten och fortfarande inte har fått en chans att somna, och drar vagnen fram och tillbaka över tröskeln, fram och tillbaka, fram och tillbaka, då slår tankarna till.
Vi har kissat, bajsat, ätit, försökt somna på alla upptänkliga sätt, tagit vatten, tagit sömnmedicin och buffat, buffat och buffat..
Jag drar vagnen inte en gång, inte, tre gånger, inte fem gånger, utan snarare femhundra gånger fram och tillbaka över tröskeln, samma procedur som för ett par timmar sedan.. Jag känner mig som en trött sengångare när jag står här, men en kropp som är så öm så de känns som om jag sprungit halvmaran upp för kebinekaise.. Jag vill bara en sak, att få sova!!
Stressen, och pressen att leva med ett svårt funktionshindrat barn är påtaglig. Min kropp kommer att gå i strejk, frågan är bara hur länge jag kan förhandla och hålla lågan uppe..
Jag älskar min Signe, men jag vet inte hur jag ska orka!
Förlåt ett nattligt gnäll-inlägg, men just nu bränner tårarna bakom ögonlocket och jag var tvungen att få skriva av mig lite..
<3 <3 <3 /Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar