Känner mig allt oftare ensam... Trots min underbara familj så känner jag att jag glider allt längre bort från det jag en gång hade och den jag en gång var.. Det är en ensamhet som gnager bak i ryggmärgen och vid vissa tillfällen blir den tydligare å tydligare.
Ensam är stark, åtminstone försöker jag intala mig det! Att JAG klarar mig oavsett hur min omgivning beter sig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brydde mig.
Jag är inte prickfri, men jag gör så gott jag kan! Jag älskar min familj, jag älskar Henrik och mina flickor högt, högst av allt i hela världen. Men jag älskar inte vår livssituation just nu, jag skulle så gärna vilja vara lycklig igen! Undra om jag någonsin kommer att vara det för det känns inte så just nu...
I morgon är en ny dag! Nya möjligheter till en underbar dag, men också fler kräkningar, gråt, skrik, magont, matvägran osv...
Två telefontider till två av Signes läkare. Får se om de kan komma med lite hjälp..
Nu måste jag sova.. Tack för att DU lyssnar när jag "gnäller". Bloggen är ett sätt för mig att få ut en del känslor.
/Kram M
Tänker på dig ofta. Vad jobbigt det låter och jag kan förstå att du inte ser ända på det hela. Men tjejerna växer och det blir lättare att tyda dem. Tänk, de kommer att kunna peka, visa, säga vad som fattas dem.
SvaraRaderaHar alltid undrat hur du orkat allt detta men jag vet samtidigt att när man måste orka så gör man det. Man gör allt och lite till för sina barn.
Jag hoppas du kan få chansen att slänga dig raklång på en massagebänk någon gång. Eller gå ut i skogen och skrika. (iaf det andra är gratis - bra när plånboken ät tom efter äventyr andra sidan jorden).
Du får gärna ringa till mig om du vill prata. Vill inte att du ska känna dig ensam!
Kram!/Anu
För det första du gnäller inte!!! Förstår att du/ni har det riktigt kämpigt och haft länge nu. Jag hoppas så att det löser sig på bästa sätt och att lilla Signe kräker mindre, gråter lite mindre och blir bättre på alla sätt och vis. Du har haft en riktigt tuff tid och det vore som sagt konstigt om den inte tog ut sin rätt på dig till slut. Du har varit och är så tapper och kämpar som ingen jag någonsin kännt (vet att jag inte känner sig mer än genom bloggen) men trots det tycker jag du är oerhört stark! Försök be om hjälp om det finns någon i din närhet som kan lösa av dig så du får sova för utan sömn blir man knäpp tillslut! Tänker på dig väldigt ofta och tror det är väldigt bra att skriva av sig det brukar kännas bättre. Varmaste kramarna från mig i småland! Annelie
SvaraRadera