Wohoo!!!

Idag är jag upprymd! Senaste två veckorna har vi haft våra älskade conduktorer från Ungern här för att låta våra speciella barn få träna enligt den konduktiva pedagogiken. Signe uppskattar dessa träningar allt mer, ju äldre hon blir. Hon kämpar och försöker istället för att ge upp och skrika som tidigare var hennes melodi!! Jag är så stolt över vad hon åstadkommer med sin jobbiga kropp. Humöret har varit strålande och hon tar till sig träningen på ett fantastiskt sätt. Hon har sovit som en stock dessa veckor, vilket visar att hon verkligen använder huvudet när hon försöker lista ut vad det är hon ska göra för att vi ska berömma henne! Hon har dock visat att hon verkligen är mammas flicka. I tisdags var jag tvungen att jobba sent och Henrik fick åka med henne. Men herregud, då visade hon hela registret med tårar och skrik. Allt för att få pappa att tycka synd om henne och ta henne därifrån. Vår lilla ögontjänare! Hennes tränare börjar dock känna henne ganska bra och tog det hela med lugn..

Eftersom det är stora fina korridorer på Eriksborg, där träningen ligger. Och eftersom jag haft assistenter med mig nästan varje dag så har vi skippat rullstolen och istället tagit med Racerunningcykeln. Det här har verkligen öppnat upp ögonen på mig. Så fort vi har ställt henne i cykeln så har hon skinit upp, precis som om att hon är stolt. Hon har själv tagit sig fram och tillbaka till träningsrummet. Hon har gladeligen sprungit förbi de andra som tränar, med glada hejarop efter sig! Efter träningarna så har hon fått springa lite extra i korriorerna och jösses va spring i benen den damen har. Det som dock slagit mig mest är hur hon själv väljer att kolla in sin omgivning, när hon själv kan styra tempot. När hon passerar ett fönster, eller dörr, så stannar hon till och studerar långsamt och noga det hon tittar på. Sen är hon nöjd och springer återigen framåt. Det är så häftigt att se hur hon väljer att ta in omgivningen, och vilken glädje och förnöjdsamhet det ger henne. I vanliga fall så sätter vi henne i rullstolen och så kör vi, utan en tanke på vad hon faktiskt vill titta närmre på eller i vilket tempo hon vill ta sig fram. Även conduktorerna är väldigt imponerade över den handlingskraft som hon nu visar i racerunningcykeln. Hon har gått från att vara helt passiv i rullstolen till att bli en aktiv flicka som vill ta för sig!

Under förra helgen var det en stor Racerunningkonferens i Uppsala, som lockade deltagare från hela världen. Bland annat så kom det en tjej från Brasilien, men som numera bor och verkar i Michigan, USA. Ana, som hon heter, arbetar med en metod som heter Therasuit och idag fick Signe komma och prova för första gången. WOW, jag är lyrisk. Signe började visserligen med att skrika och gråta i en timma. Hon gjorde allt hon kunde för att komma loss och få slippa. Men eftersom vi, vid det här laget, vet hennes mönster med nya saker så kunde vi bryta hennes humör med sång och musik och lite iPad. ;) När hon väl lugnat sig så gick träningen utmärkt. Denna träning går ut på att man stabiliserar kroppen genom spännen, selar, tyngder osv sen tränar man en muskelgrupp i taget. Signe var superduktig och jag kan knappt vänta till morgondagens träning. Hon älskar övningarna där hon får sitta och stå. Ligga är supertråkigt nycker hon numera.. http://www.suittherapy.com Signe är en av några få som får möjlighet att träna 5 dagar i rad och det är jag oerhört tacksam över. Jag inser dock att det måste till betydligt mer om det ska ge någon långvarig effekt. Så nu återstår funderingarna på hur vi ska göra framöver.. Några snabba sökningar idag visar på att det finns flera terapeuter i Europa, så det känns inte helt omöjligt att antingen få hit en terapeut mer regelbundet, eller att åka iväg när gånger per år..

Förskolan har fungerat toppen den här veckan, och jag har fått veta att man kommer att göra en nivåbedömning under vår utredning på Folkebernadotte hemmet. Övriga utredningar till särskoleplaceringen är också igång så det känns hoppfullt. Med största sannolikhet hamnar hon på Fridhemsskolan och jag börjar förlika mig allt mer med den tanken. Jag inser att kompetens är det absolut viktigaste för Signe framöver. Kompetent personal som vet hur de ska arbeta med henne och som kan förstå hur viktigt det är att få igång kommunikationen för henne!! <3 Mitt lilla hjärta, min stora krigare, min vackra kämpe! <3 <3 <3 Tack för att du gör min dag så full av färg i alla dess nyanser!