Jag börjar tröttna rejält på det här med sjukhus! Nu är vi här igen.. Sedan ett par dagar tillbaka så har Signe fått ett utslag kring knappen. Lite oväntat snabbt spred sig utslaget samt att hon fick ytterligare ett utslag på andra sidan magen.
I tisdags hade vi tid till en Gastro.specialist för att diskutera hennes magonda. När jag visade honom utslagen blev han väldigt oroad och tillkallade en annan läkare. De skickade oss direkt till avd 64 för att bli inskrivna och behandlade med intravenös antibiotikabehandling. Så nu sitter vi här... ...å vi blir kvar i minst 4 dagar till då behandlingen måste pågå i minst 5 dagar...Så tidigast måndag morgon blir vi utskrivna.
Det är aggressiva staffylococcer (?) som spridit sig mellan hudlagrena. Dessa bakterier har vi alla normalt i vår flora på huden men just nu har de alltså fått fäste under översta hudlagret på Signe. Behandlar man inte direkt med stark och välriktad antibiotika så kan tillståndet snabbt förvärras och stora ytor av hud kan börja lossna.. Då behöver barnen behandlas på brännskadeavdelningen då man förlorar stora mängder vätska. Nåväl, Signes tillstånd har redan förbättras men läkaren vill absolut inte släppa hem oss på oral antibiotika ännu. Planen är alltså att stanna tills måndag och ev längre om utslagen inte är helt borta.. SUCK!!
Jag behöver jobba, jag behöver finnas hos Hilda, jag behöver pussa på mitt föl, jag behöver ta hand om hushållet! Jag behöver INTE sitta på ett sjukhus och rulla tummarna........... Försöker skratta åt eländet men det värker långt in i själen..
Är mest fundersam på om det verkligen kommer att funka att driva Kungsbyn vidare. Vi öppnade i Maj och jag tror jag har arbetat max 10 dagar sedan dess... Känns orättvist mot Henrik, mot personalen, mot gästerna, mot djuren och mot mig själv. Jag vill ju jobba, jag har massor av idéer och tankar som jag vill förverkliga!
Som tröst mitt i eländet så har vi en glad tjej! Hon överaskar sjuksköterskorna med sitt skratt! De är ju vana att se henne mer dämpad så det är kul att hon får vara nöjd med livet trots allt!
I tisdags hade vi tid till en Gastro.specialist för att diskutera hennes magonda. När jag visade honom utslagen blev han väldigt oroad och tillkallade en annan läkare. De skickade oss direkt till avd 64 för att bli inskrivna och behandlade med intravenös antibiotikabehandling. Så nu sitter vi här... ...å vi blir kvar i minst 4 dagar till då behandlingen måste pågå i minst 5 dagar...Så tidigast måndag morgon blir vi utskrivna.
Det är aggressiva staffylococcer (?) som spridit sig mellan hudlagrena. Dessa bakterier har vi alla normalt i vår flora på huden men just nu har de alltså fått fäste under översta hudlagret på Signe. Behandlar man inte direkt med stark och välriktad antibiotika så kan tillståndet snabbt förvärras och stora ytor av hud kan börja lossna.. Då behöver barnen behandlas på brännskadeavdelningen då man förlorar stora mängder vätska. Nåväl, Signes tillstånd har redan förbättras men läkaren vill absolut inte släppa hem oss på oral antibiotika ännu. Planen är alltså att stanna tills måndag och ev längre om utslagen inte är helt borta.. SUCK!!
Jag behöver jobba, jag behöver finnas hos Hilda, jag behöver pussa på mitt föl, jag behöver ta hand om hushållet! Jag behöver INTE sitta på ett sjukhus och rulla tummarna........... Försöker skratta åt eländet men det värker långt in i själen..
Är mest fundersam på om det verkligen kommer att funka att driva Kungsbyn vidare. Vi öppnade i Maj och jag tror jag har arbetat max 10 dagar sedan dess... Känns orättvist mot Henrik, mot personalen, mot gästerna, mot djuren och mot mig själv. Jag vill ju jobba, jag har massor av idéer och tankar som jag vill förverkliga!
Som tröst mitt i eländet så har vi en glad tjej! Hon överaskar sjuksköterskorna med sitt skratt! De är ju vana att se henne mer dämpad så det är kul att hon får vara nöjd med livet trots allt!
Håller med att utslagen sannerligen ser allvarliga ut. Och är mycket glad över att ni fick snabb hjälp.
SvaraRaderaJag kan förstå din frustration - kan bara ana hur det känns och hur ditt hjärta blir splittrat av att inte kunna finnas överallt där du behövs. Förhoppningsvis - så tänker jag - kommer barnen vara piggare och ha bättre motståndskraft mot sjukdomar ju större de blir. Jag hoppas verkligen att du kan fortsätta med Kungsbyn för det är ju en stor del av dig. Stor kram! /Anu