24 Juli skrevs sista inlägget! Nog för att jag visste att det var längesedan, men kanske inte så längesedan.. Får skämmas lite tror jag bestämt!
Hur mår vi då, så här mitt i Oktober? Jag är glad över att kunna säga att vi mår ganska bra, hela familjen. Båda flickorna har precis tagit sig igenom sin första höstförkylning. Ganska lindrigt, vilket vi är tacksamma för.
Signe är inne i en bra period. Hon kräks visserligen fortfarande men hon är pigg, glad och sprallig. Hon sover oftast okej på nätterna vilket gör att både Henrik och jag har aningen mer energi.
Vi har funnit en ny assistent som jag tror kan passa bra in i familjen och som jag hoppas kan jobba på bra med Signe. Flickorna har börjat på Kungsbyns Förskola och det fungerar faktiskt jättebra. Hilda är nöjd och det är aldrig svårt att få henne dit. Signe är som vanligt lite gnällig, ända tills hon ser sin resurs Anna, då skiner hon upp!
Sensommaren och hösten har bjudit på både upp och nedgångar. Min svåger omkom i en olycka hemma på gården i Hörby i September. Jag åkte direkt ner för att finnas vid min systers och guddotters sida. En otroligt svår och jobbig tid för alla, men självklart värst för min älskade syster. Ingen i hela världen ska behöva känna den smärta och sorg som hon känt. Men tyvärr är livet skört och vi föds, vi lever och vi dör. Ingen kan förutse det oförutsedda och att en olycka är i antågande. Begravningen hålls i veckan så på onsdag åker hela familjen ner till Skåne.
En glädjande händelse inträffade igår då Henriks kusin äntligen fick sätta sin lilla Märta till världen! En alldeles perfekt liten tös som garanterat kommer bjuda på många härliga ljusa stunder under sin uppväxt.
Med hösten så kommer också en hel del massa måsten, bland annat så trillar alla kallelser till Signe in. Vi har betat av en del redan men många återstår. Jag vill komma igång med bostadsanpassning och bilanpassning. Processer som tar lång tid att ta sig igenom.
Det är verkligen ett extra jobb att ha ett funktionshindrat barn. Här tycker dock staten att "de får vi ju betalt för genom assistansen", men jag får inte riktigt ihop den ekvationen. Assistanstimmarna skall gå till en person som ska hjälpa Signe i vardagen, som skall vara hennes armar och ben. Assistansen skall inte gå till läkarbesök, hembesök från någon i habiliteringsteamet, tid för ansökningar av alla de slag osv.. Nä, något snedvridet.. Men det är bara att acceptera att systemet ser ut så och göra det bästa av det.
Jag har lyckats tappa min telefon i en brunn på jobbet så nu har jag efter flera dagars väntat fått ett nytt sim-kort så jag kan använda en äldre telefon. Men inget ont som inte har något gott med sig för det innebär att jag får en ny telefon om några veckor! :)
Ska försöka bättra mig med skrivandet, men nu vet ni att vi lever iaf!
Massor av kramar till er alla där ute i världen!
// Maria
Hur mår vi då, så här mitt i Oktober? Jag är glad över att kunna säga att vi mår ganska bra, hela familjen. Båda flickorna har precis tagit sig igenom sin första höstförkylning. Ganska lindrigt, vilket vi är tacksamma för.
Signe är inne i en bra period. Hon kräks visserligen fortfarande men hon är pigg, glad och sprallig. Hon sover oftast okej på nätterna vilket gör att både Henrik och jag har aningen mer energi.
Vi har funnit en ny assistent som jag tror kan passa bra in i familjen och som jag hoppas kan jobba på bra med Signe. Flickorna har börjat på Kungsbyns Förskola och det fungerar faktiskt jättebra. Hilda är nöjd och det är aldrig svårt att få henne dit. Signe är som vanligt lite gnällig, ända tills hon ser sin resurs Anna, då skiner hon upp!
Sensommaren och hösten har bjudit på både upp och nedgångar. Min svåger omkom i en olycka hemma på gården i Hörby i September. Jag åkte direkt ner för att finnas vid min systers och guddotters sida. En otroligt svår och jobbig tid för alla, men självklart värst för min älskade syster. Ingen i hela världen ska behöva känna den smärta och sorg som hon känt. Men tyvärr är livet skört och vi föds, vi lever och vi dör. Ingen kan förutse det oförutsedda och att en olycka är i antågande. Begravningen hålls i veckan så på onsdag åker hela familjen ner till Skåne.
En glädjande händelse inträffade igår då Henriks kusin äntligen fick sätta sin lilla Märta till världen! En alldeles perfekt liten tös som garanterat kommer bjuda på många härliga ljusa stunder under sin uppväxt.
Med hösten så kommer också en hel del massa måsten, bland annat så trillar alla kallelser till Signe in. Vi har betat av en del redan men många återstår. Jag vill komma igång med bostadsanpassning och bilanpassning. Processer som tar lång tid att ta sig igenom.
Det är verkligen ett extra jobb att ha ett funktionshindrat barn. Här tycker dock staten att "de får vi ju betalt för genom assistansen", men jag får inte riktigt ihop den ekvationen. Assistanstimmarna skall gå till en person som ska hjälpa Signe i vardagen, som skall vara hennes armar och ben. Assistansen skall inte gå till läkarbesök, hembesök från någon i habiliteringsteamet, tid för ansökningar av alla de slag osv.. Nä, något snedvridet.. Men det är bara att acceptera att systemet ser ut så och göra det bästa av det.
Jag har lyckats tappa min telefon i en brunn på jobbet så nu har jag efter flera dagars väntat fått ett nytt sim-kort så jag kan använda en äldre telefon. Men inget ont som inte har något gott med sig för det innebär att jag får en ny telefon om några veckor! :)
Ska försöka bättra mig med skrivandet, men nu vet ni att vi lever iaf!
Massor av kramar till er alla där ute i världen!
// Maria
